Historiska Museet

I måndags var jag och mamma på Historiska museet. Jag fick lära mig om Stenåldern, Järnåldern, Bronsåldern, Vikingatiden och Medeltiden. Det fanns många skelett och historia om dem som levde i Sverige för många tusen år sen. Jag fick titta på gamla smycken, svärd, båtar, kläder, leksaker m.m. Där fanns även runstenar. På en av runstenarna som kallas för Unnas runsten stod det:
"Unna lät resa denna sten efter sonen sin Östen, som dog i dopkläder, Gud hjälpe själen hans".

För omkring 9 000 år sedan levde hon, Bäckaskogskvinnan. I hennes grav hittades redskap för jakt och fiske. De första arkeologiska tolkningarna menade att den begravde var en man. Gravfynden pekade på det, tyckte man. Senare analyser av skelettet visar dock att det var en kvinna. Man vet att hon var 151 cm lång, spensligt byggd och ungefär 40–45 år gammal när hon dog. Hennes skelett berättar om att hon fött ett antal barn. Man vet också att hennes liv var helt annorlunda än det vi lever idag.

Bäckaskogskvinnan var mammas idol när hon var liten.När mamma var liten var hon med sin skolklass till museet då de läste om Stenåldern. Mamma lekte att hon var guid den dagen. Hon kunde allt om Beckaskogskvinnan och hon lärde sin fröken och sina klasskamrater om hur man såg att det var en kvinna. Hur hon troligen hade levt och hur många barn hon hade fött fram.När mamma och moster Evelina var hos Barbro en helg i veckan fick de alltid välja en aktivitet de ville göra. Mamma valde alltid att gå och utforska Bäckaskogskvinnan på Historiska Museet. Till slut tröttnade Barbro på att titta på ett gammalt skelet och mamma hittade sig snabbt en ny hobby. Att leta runstenar på Järvsfältet.Många skogspromenader blev det. Men Barbro slapp i alla fall att stå framför en monter på historiska.

Staden Birka

Strax norr om Birkas borg låg en flicka begravd. Hon berättar om en tid då döden ständigt lurade på de små, en tid med andra könsroller och en tid då man umgicks med de döda.

Birkaflickan sprang över det mjuka sommargräset på Björkö i Mälaren (Birka) för lite mer än tusen år sedan. Hon lekte i Birkas gränder. Hon fick skrubbsår på knäna. Hon såg skepp och köpmän från fjärran länder komma och gå. Birkaflickan blev bara mellan 6 och 9 år. Sedan kom något emellan. Förmodligen en enkel sjukdom som lätt kunnat botas med moderna mediciner.

Birkaflickan tillhörde en välbärgad familj. De ägde nog en fin gård i staden. Kanske var de guld- och silversmeder, eller köpmän som rustade långväga expeditioner. Flickan jordades på familjens gravplats vid muren till Birkas borg. De lade henne i en liten träkista. Med sig i graven fick hon ett förgyllt runt spänne, tjugoen pärlor, en kniv och en behållare av ben med synålar – fina och ganska dyrbara föremål. De flesta pärlorna hade folie av guld eller silver inuti sig. Kistan sänktes ner i en nittio centimeter djup grop. Ögonblicket när den firades till botten måste ha varit svart av sorg.

Man har hittat hår i en av gravarna man gjort utgrävningar i. Håret har varit avklippt, alltså inte suttit på ett huvud då människan begravdes. Kanske var det en kvinna som klippte av sig håret och la det i mannens grav då han begravdes?

En kopia på en staty.

När Vikingarna för länge länge sen kom till Athen där lejonet var plaserad så ristade dem in lite runor på lejonet. Dem klottrade alltså.
Långt senare flyttades lejonet till Venedig där det står kvar än i dag.

Mamma är inte lika duktig på att filma med min kamera som hon är på Historia. Så därför är denna film lite sne...